Ivar Waldemarson

OSTUPPRORET

Östgötateatern 2026 (Dramatiker)

Av: Ivar Waldemarson
Idé och regi: Peter Jansson
Scenografi och kostym: Magnus Möllerstedt
Medverkande: Camilo Ge Bresky, Maria Zakrisson Mortensson, Viktor Björkberg och Hanna Göland
Piano: Kristin Stenerhag Alternerande pianist: Marcus Österlund Trumpet: Olle Vidner Slagverk: Leah Wiklund
Foto: Samuel Wibeck

Ostupproret bygger på de protester som uppstod efter att Arla 2018 valde att lägga ner Boxholms lokala ysteri. För Boxholmsborna handlade nedläggningen inte endast om de förlorade arbetstillfällena, utan om ortens hela identitet. Denna föreställning – som bygger på intervjuer med de inblandade – framförs med hjälp av mycket humor, stort allvar och en musikertrio.

”I föreställningen finns en stor skopa skådespelarglädje och pjäsen är rolig och folklig utan att hamna i buskisdiket. […] De många musiknumren tillsammans med de tre ypperliga musikanterna gör att pjäsen lyfter i takt med publikens engagemang i kampen för osten.”
Emil Oskar Andersson för Corren

Läs mer på Östgötateaterns hemsida.

Utdrag ur pjäsen

FÖRSVUNNEN

Teater Halland 2025 (Dramatiker)

Av: Ivar Waldemarson
Regi och ljuddesign: Tobias Sondén
Scenografi och kostymdesign: Linda Wallgren
Mask: Tove Eneroth
Dramaturg: Sofia Westerlund
Medverkande: Petter Heldt, Emilie Dimitrakopoulou Sahlén och Acaymo Luis Valdes
Foto: Malin Arnresson

En dag får storebror nog. Han har tröttnat på att hans stökiga lillasyster alltid får föräldrarnas uppmärksamhet och försöker i ett desperat ögonblick att trolla bort henne. Till hans stora förvåning lyckas trolleritricket. Lillasystern är försvunnen. Men livet blir inte roligare utan en bråkig lillasyster i familjen – tvärtom. Dessutom tycks föräldrarna inte ens minnas att det någonsin funnits en lillasyster och de tror inte på storebrodern när han berättar om henne. Försvunnen är en pjäs om syskonskap, svartsjuka och familjeroller. Och om hur det är att inte bli trodd.

Utdrag ur pjäsen

JAG FOR NER TILL BROR

Teater Västernorrland 2024 (Dramatiker)

Av: Karin Smirnoff
Manus: Ivar Waldemarson
Dramaturg: Alexandra Loonin
Regi: Julia Marko-Nord
Scenografi och kostym: Sven Haraldsson
Ljus: Magnus Stolpe
Komposition: Martin Hederos
Mask: Jessica Hedin
Medverkande: Amanda Jansson, Martin Pareto, Helena Svartling och Victor Wigardt.
Foto: Lia Jacobi

En dramatisering av Karin Smirnoffs romantrilogi om janakippo. Föreställningen är uttagen till Scenkonstbiennalen 2025. Den nominerades även av Svenska Teaterkritikers förening till Teaterpriset 2024, med följande motivering:

”När Karin Smirnoffs romantrilogi överförs till scenen med manus av Ivar Waldemarson och i regi av Julia Marko-Nord har berättelsens rika väv av trådar och skiftande tidsplan snillrikt kokats ner till ett koncentrerat kammarspel där Sven Haraldssons enkla scenografi rymmer Jana Kippos universum. Med följsam musik (Martin Hederos) och böckernas kärva humor i behåll skildrar en samspelt ensemble hur invanda mönster bryts upp och barndomstrauman går mot försoning.”
Svenska Teaterkritikers förening

Föreställningen turnerade i Västernorrland, Norrbotten, Västerbotten, Gävleborg och Uppsala. Extraföreställningar gavs också på Dramaten i Stockholm.

Recensioner

”Manusförfattaren Ivar Waldemarsons grundmaterial är romantrilogins rika väv av trådar och karaktärer samt alla de tider och platser den förhåller sig till. Dessa ska nu rymmas inom kammarspelets ram och med endast fyra karaktärer. En minst sagt tricky uppgift. Men det här är ett väldigt bra teatermanus! […] Waldemarson har reducerat Smirnoffs fylliga soppa till en koncentrerad buljongtärning med både effektiva och effektfulla scenbyten. Sömlöst förflyttar vi oss mellan barndomens trauman och nutidens försök att konfrontera och eventuellt försonas med dessa. Att den våldsamma fadren dubblerar med andra fadersgestalter och modren med andra mer eller mindre frivilligt undergivna kvinnor är givetvis genialiskt och understryker Janas svårigheter att ta sig ifrån sina djupt invanda mönster.”
Anna Hedelius för SVT

”Smirnoffs berättelser är smärtsamma, men fram gläntar också ljus. Så ock Ivar Waldemarsons bearbetning av texten. Huvudkaraktärerna rör sig i och ur varandra. […] Julia Marko-Nord har regisserat fram en rasande uppsättning som tar andan ur oss. Här dansar sorgen, glädjen, lögnerna, skiten, suparna, erotiken och smärtan fram och i centrum rör sig Amanda Janssons Jana, en enastående akt av kärlek, mörker och smärta, en frigörelseprocess som nästan tar livet av henne, men samtidigt ger förlösning genom att sätta ord också på de mörkaste livshemligheterna. En eruptiv akt med sorgkanter och inget annat än strålande teater.”
Pia Huss för DN

”Ivar Waldemarsons bearbetning har dialogkänsligt fokus på relationerna och med fyra skådespelare på scenen blir kammarspelet undersökande häftigt. Samtidigt som de skilda rollerna glider över i varandra då de spelas av samma drivna skådespelare, Helena Svartling och Martin Pareto, förstärks den klaustrofobiska känslan att det alltid handlar om Modren, Fadren och tvillingarna Jana och Bror. Det går inte att komma bort från den grymma familjehistorien, den kan bara utplånas med döden.”
Barbro Westling för Aftonbladet

”Samtidigt måste historien renodlas för att klara sig på scenen och jag tycker att överföringen är mycket fint genomförd. Det är starkt berörande samtidigt som tanken utmanas och nöter ner till en grundfråga om livsval.”
Malin Palmqvist för SvD

”Visst är det en berättelse om missbruk, incest och dysfunktionella familjer. Men det är också en historia om makt och maktmissbruk, och om hur arvet formar och skadar oss och kanske, nedslående nog, är omöjligt att fly från. […] Detta är stark, svart och gripande teater som gräver djupa hål i ens inre. Med ett skådespeleri så mäktigt att man ryser.”
Susanne Holmlund för Sundsvalls tidning

”Över huvud taget är det imponerande hur dessa övergångar görs i föreställningen. En tämligen komplicerad struktur, med tillbakablickar och olika roller som spelas av samma skådespelare, blir självklar och lätt att följa med i. Romaner blir inte alltid (ganska sällan, faktiskt) bra scenkonst, men Ivar Waldemarson har hittat en tydlig teaterpjäs i detta stoff.”
Kristian Ekenberg för Gefle Dagblad

Utdrag ur pjäsen

KERSTIN

Teater Halland 2023 (Dramatiker)

Av: Helena Hedlund
Manus: Ivar Waldemarson
Regi: Johan Paus
Scenografi och kostym: Jenny Ljungberg
Musik: Min Stora Sorg
Ljus: Tomas Heyman
Mask: Tove Eneroth
Medverkande: Emilie Dimitrakopoulou Sahlén, Jesper Gester, Martin Höjeberg, Agnes Persson
Foto: Malin Arnesson

Varje dag frågar Kerstins kompis om de kan ses efter skolan. Och varje dag blir det så, fastän Kerstin egentligen inte vill. Det blir alltid som andra vill. Det är som att Kerstin inte ens vet vad hon själv vill när andra är med, som att hon bara blir den andra vill att hon ska vara.

Baserad på Helena Hedlunds omtyckta bok Det fina med Kerstin, kom Kerstin till liv för första gången på scen. Målgrupp var årskurs 2–4.

Recension

”Dimitrakopoulou Sahléns Kerstin må se kaxigare ut än sin litterära förlaga med sin neongula lugg men tampas lika hårt med att våga stå upp för sig själv. Skulden och skammen eskalerar när hon hittar en ring som hon så gärna vill ha men som förstås tillhör någon annan. Här tar sig samvetets röst ruskiga sceniska uttryck. […] Tur då att stämningen snabbt förbyts i scenerna med den nye vännen Gunnar […]. Tillsammans drar de runt som virvelvindar, dyker ned under publikens stolar och får oss att känna att förändring ändå är möjlig. I slutscenens crescendo, krönt av en tvättäkta trollerishow där publiken bjuds in att medverka, hittar både barn och vuxna sin rätta plats. Scenmagi i dubbel bemärkelse.”
Anna Håkansson för DN

Utdrag ur pjäsen

PAPPAS POJKE

STDH och Kulturhuset Stadsteatern 2019 (Dramatiker och regissör)

Av och regi: Ivar Waldemarson
Medverkande: Anders Johannisson, Marina Almén och Jan Mybrand
Peruk, mask och docktillverkning: Moa Hedberg
Scenografi och kostym: Sera Cederberg
Ljus: Sera Cederberg och Anton Linder
Musik: Cicely Irvine
Scenteknik: Rikard Norén
Regiöga: Gunilla Röör
Dramaturgi: Marc Matthiesen
Foto: Per Bolkert

En pjäs om att vilja vara världens bästa pappa, om att lova sig själv att aldrig bli som sin egen pappa och om att misslyckas fatalt. I föreställningen blandades dockspel med vanligt skådespel.

Detta var min slutproduktion på Stockholms dramatiska högskola, som genomfördes i samarbete med Kulturhuset Stadsteatern.

Utdrag ur pjäsen

FALLA

STDH 2018 (Dramatiker)

Av: Ivar Waldemarson
Regi: Victor Molino Sanchez
Medverkande: Siri Fagerudd, Lucas Carlsson, Oliver Mårback, Isabelle Kyed och Jessie Lewis Skoglund
Scenografi: Erika Sjödin
Ljus: Casper Törneman
Ljud: Cicely Irvine
Kostym: Moa Holma
Mask: Camilla Brandslet och Moa Hedberg
Teknik: Alexander Svensson
Producent: Fanny Ramel
Foto: Jonas Jörneman

I högstadiet gäller den starkes rätt. Den som hamnar underst i hackordningen går under. Och den som har fått känna på hur det är att vara på botten kan gå över lik för att inte hamna där igen. Offret blir förövare för att slippa vara offer.

Det är måndag morgon och Sara förmår inte att ta sig upp ur sängen. Innan hon kliver upp måste hon bearbeta helgens händelser. För att klättra på den sociala stegen har hon blivit någon annan. Någon ny, häftigare, mer populär. Men är priset hon fått betala att hon förlorat sig själv?

Falla spelades på ungdomsteaterfestivalen Unga StDH på Stockholms dramatiska högskola 2018. Målgrupp var årskurs 7–9.

Utdrag ur pjäsen

KONTRAKTET

STDH 2018 (Dramatiker)

Av: Ivar Waldemarson
Regi: Ole Anders Tandberg
Medverkande: Bengt Braskered, Lina Englund och Jessica Liedberg
Scenografi och kostym: Erik Radix
Ljus: Emily Lavebäck
Foto: Per Bolkert

Kontraktet handlar om grälets mekanismer i en parrelation. Rädslor blir till ilska som triggar den andra personens rädslor. Försvar blir till attack som väcker försvar som blir till attack. Alltmedan båda parter in i det längsta försöker spela oberörda för att slippa vara den som först tappar masken.

Kontraktet presenterades även som reading på Scenkonstbiennalen i Sundsvall 2019, samt på TUR-teatern i Dramalabbets readingserie Färskpressat 2020.

Utdrag ur pjäsen

RÖDE ORM

Kulturhuset Stadsteatern 2023 (Dramaturg)

Fritt efter en roman av: Frans G. Bengtsson
Regi och dramatisering: Alexander Mørk-Eidem
Scenografi: Erlend Birkeland
Kostym: Jenny Ljungberg
Ljus: Ellen Ruge
Mask: Carina Saxenberg
Arrangemang, instudering: Joel Sahlin
Komposition: Joel Sahlin, Magnus Uggla, Alexander Mørk-Eidem
Dramaturg: Ivar Waldemarson
Medverkande: Angelika Prick, Isabelle Kyed, Jan Mybrand, Gerhard Hoberstorfer, Shebly Niavarani, Emma Österlöf, Carlos Romero Cruz, Magnus Uggla
Foto: Sören Vilks

Efter stängning samlas åtta bibliotekarier i rotundan på Stadsbiblioteket i Stockholm för att ”lajva” Frans G. Bengtssons roman Röde Orm. Mask och kostym skapar deltagarna själva av föremål som de hittar i biblioteket, som är under renovering. En hoptejpad sopsäck får fungera som mantel och en städmopp förvandlas till en yvig hårman. När kvällen övergår till natt förlorar bibliotekarierna sig själva i berättelsen och förvandlas till svärdsvingande, sjövilda vikingar.

Recension

”Iscensättningen leker med föreställningar och fördomar. Idén om att dessa stringenta personer, så fyllda av fakta och seriositet, på kvällarna ger sig ut på hav av lössläppt fiktion och underbart tramsigt hitte-på där man släppt alla katalogiseringsnormer, kan verka helt absurd. Just därför gör man det: grundidén för tolkningen är en längtan att hitta och dröja vid det som slinker mellan givna roller och principer. […] Så blir leken, rollbytet en nyckel till att förstå världen via andra ögon och villkor. Mørk-Eidem och ensemblen hyllar fiktionen, det att rabulistiskt omskapa givna värden. Det är inte bara finurligt pedagogiskt, det är vansinnigt roligt också.”
Lars Ring för SvD

SOCIALDEMOKRATERNA – THE MUSICAL

Kulturhuset Stadsteatern 2023 (Dramaturg)

Av: Klas Abrahamsson
Komposition & musikarrangemang: Åsmund Flaten
Regi: Markus Virta
Medverkande: Glenn Edell, James Lund, Odile Nunes, Kajsa Reingardt, Lars Göran Persson, Elisabet Carlsson, Frida Hallgren, Hani Arrabi, Anna Thiam
Scenografi och kostym: Stine Martinsen
Koreografi: Roger Lybeck
Ljus: Palle Palmé
Ljud: Niklas Nordström
Mask: Anna Jensen Arktoft
Kapellmästare och musikaliskt ansvarig: Carina E Nilsson
Musiker: Rigmor Bådal, Barbro Lindkvist, Jonas Lidholm, Viktor Sand
Textdramaturg: Felicia Ohly
Föreställningsdramaturg: Ivar Waldemarson
Foto: Sören Vilks

Dagen efter valet. Makten är förlorad och gravölen är slut. Eller är det mer än så? Nio vilsna arbetsmyror i arbetarpartiets maktkrets försöker förstå vad det var som gick fel. Är det fel på väljarna eller partiet? Har Sveriges mest framgångsrika parti gått vilse i samtiden?

Recensioner

”Här ges självgodheten uttryck i låtar som ”De röstade fel” och behovet av en vitbok återspeglas i ”På Erlanders tid”, där det var bättre förr-nostalgin varvas med föråldrade kvinnoideal och rasism. Allt medan de samtida konflikterna sätter prägel på låtar om allt från identitetspolitiska diskurser till populistiska förskjutningar. […] En fråga musikalen till slut också ställer sig om Socialdemokraternas kärna, även om det förblir oklart om det faktiska partiet har gjort det ännu.”
Anna Håkansson för DN

”Bilden av Socialdemokraterna som självgoda sitter säker. Självklart är det folket som har röstat fel. När partiet har anammat en politisk ståndpunkt som andra har haft sedan länge konstaterar de självsäkert, i ett av föreställningens vassare nummer, att de är först med att vara tvåa på bollen.”
Stefan Hedmark för Aftonbladet

JAKTEN

Kulturhuset Stadsteatern 2022 (Dramaturg)

Av: Thomas Vinterberg och Tobias Lindholm
Översättning: Marie Lundquist
Bearbetning: Cecilia Ølveczky och Eirik Stubø
Regi: Eirik Stubø
Medverkande: Erik Ehn, Björn Mosten, Lisette T Pagler, Henrik Norlén, Sofia Ledarp, Johannes Kuhnke, Tova Magnusson, Natalie Minnevik, Philip Zandén, Tove Edfeldt m.fl.
Scenografi och kostym: Erlend Birkeland
Ljus: Ellen Ruge
Ljud: Balder Lindberg Roug
Mask: Johanna Ruben
Video: Annie Tådne
Dramaturgi: Cecilia Ølveczky och Ivar Waldemarson
Foto: Sören Vilks

Vad händer i det lilla samhället när den populäre förskolläraren Lucas blir anklagad för övergrepp? Vad är det som egentligen hänt? Vem ska samhället tro på? På kort tid förvandlas han från god vän, kollega och en självklar del av jaktlaget till en misstänkt brottsling.

Jakten baseras på Thomas Vinterbergs och Tobias Lindholms film som hade premiär på filmfestivalen i Cannes 2012.

Recensioner

”Eirik Stubø är tillbaka på Kulturhuset Stadsteatern med en storskalig iscensättning av ’Jakten’ som kom som film 2012. Nej, jag såg den inte – men spelad så här, som renodlad teater, påminner texten väldigt mycket om ’Häxjakten’ av Arthur Miller. Mitt bland villakvarter och julstämning bor Ondskan, och Han ska destrueras – om han så bara är skapad av ett barn med livlig fantasi och ett behov av att bli sett.”
Lars Ring för SvD

”’Jakten’ lyckas med sin avskalade enkelhet och fokus på skådespelarinsatserna, visa nyanserna och skeendena i hur en häxjakt och lynchmobb bildas, växer och slutligen krossar sitt offerlamm.”
Marja Koivisto för Kulturbloggen.com

ADRESSAT OKÄND

Kulturhuset Stadsteatern 2022 (Dramaturg)

Av: Kathrine Kressmann Taylor
Översättning: Hanna Axén
Regi: Natalie Ringler
Medverkande: Fredrik Gunnarson och Sven Ahlström
Scenografi och ljus: Jens Sethzman
Kostym: Elin Hallberg
Komposition: Mikael Nilzén
Ljud: Evelina Kyrk
Mask: Maria Lindstedt
Dramaturgi: Ivar Waldemarson
Foto: Sören Vilks

Året är 1932 och två vänner brevväxlar för att hålla kontakten. Martin från ett Tyskland där Hitler är på väg mot makten och hans judiska vän Max, från ett USA som nås av nyheterna om vad som håller på att hända. Relationen blir alltmer ansträngd i takt med att Martin dras med i den nya ideologin. Adressat okänd är en dramatisering av en brevroman från 1938, skriven av den amerikanska författaren Kathrine Kressmann Taylor.

Konsthandlaren Max Eisenstein och konstnären Martin Schulse har arbetat tillsammans i USA under många år och blivit nära vänner. När Martin flyttar tillbaka till Tyskland börjar de brevväxla för att dela med sig av sina respektive liv med karriär, familj och vänner. I USA nås Max av rapporter om nazismens utbredning och han oroas över läget. Martin, å andra sidan, berättar om det tyska folkets fattigdom och delar med sig av sina nya tankar och idéer. För varje brev känns oceanen som skiljer dem åt allt större.

Dramatiseringen av Adressat okänd skildrar två parallella röster i en turbulent tid. Pjäsen har en historisk kontext, men den tidlösa scenografin antyder att berättelsen likaväl skulle kunna utspela sig idag som på 1930-talet.

Recensioner

”Med dagens accelererande högerextremism har referenser till 1930-talet blivit så vanliga att de förlorat sin innebörd – menar åtminstone de som ser en egen, om aldrig så kortsiktig, vinning på utvecklingen. ’Adressat okänd’ är ett brådskande meddelande om att inte lyssna på dem.”
Jacob Lundström för DN

”’Adressat okänd’ är en mycket väl spelad och iscensatt text, känsliga porträtt av individer som plötsligt och oförskyllt drabbas av politiska krafter som behöver syndabockar.”
Lars Ring för SvD

”En stark och dramatisk berättelse om vänskap, lojalitet och svek under svåra tider, då samhället och de mänskliga rättigheterna står under attack. Vad är vi beredda att göra när vi fruktar för våra liv? Hur mycket är våra löften till våra bästa vänner värda när det kan kosta en del att hålla fast vid vad vi lovat? Strax under ytan lurar hela tiden det mänskliga behovet (efter mat och sömn) att höra till, bli förstådd och älskad.”
Rosemari Södergren för Kulturbloggen.com

MARY PAGE MARLOWE

Dramaten 2019 (Dramturg, praktikplats)

Av: Tracy Letts
Översättning: Rebecca Alsberg
Regi: Alexander Mørk-Eidem
Medverkande: Mia Benson, Emma Broomé, Melinda Kinnaman, Nina Rashid, Ellen Nyman, Karin Franz Körlof, Shanti Roney, Alexander Salzberger, Kajsa Ernst, Reine Brynolfsson, Cilla Thorell och Torkel Petersson
Scenografi: Christian Friedländer
Kostym: Jenny Ljungberg
Ljus: Ellen Ruge
Peruk och mask: Barbro Forsgårdh
Dramaturgi: Jacob Hirdwall och Ivar Waldemarson
Foto: Sören Vilks

Mary Page Marlowe jobbar som revisor. Hon har två barn. Hon är gift. Hon är skild. Hon är arg och hon är glad. En alldeles vanlig ovanlig människa.

Rollen som Mary Page Marlowe görs av flera skådespelare i olika åldrar. Handlingen hoppar fram och tillbaka i tid, som om den bläddrades fram ur ett fotoalbum. Viktiga och oviktiga händelser väver ett porträtt av en människa som funderar på vem hon egentligen är. Och varför det blev som det blev.

Recension

”Inga höjdpunkter, ingen katharsisupplevelse av förlösning och rening under själva föreställningen. Inga slutsatser eller förklaringar. Vi får välja själva och det blir mellanrummen mellan skärvorna vi dras till, och snarare efter än under föreställningen. Där finns ett tomhetens sug som liknar Becketts och den absurda teaterns. Frågan ställs: Meningen med allt? Svaret: bara detta.”
Ingegärd Waaranperä för DN

WHO’S AFRAID OF JENNY WILSON

Dramaten 2019 (Dramaturg, praktikplats)

Regi och koreografi: Py Huss Wallin
Musik, text och framförande: Jenny Wilson
Scenografi och kostym: Hanna Kisch
Ljus: Emma Weil
Mask: EvaMaria Holm
Dramaturgi: Jacob Hirdwall och Ivar Waldemarson
Musiker: August Zachrisson, Klabbe Hörngren, Mikael Häggström
Dansare från Balettakademien: Angelika Nilsson, Linnea Grönberg, Sigrid Olofsdotter Berg, Felicia Johansson, Johanna Jörgensen, Sara Larsson, Emma Alnavik, Åsa Ewing, Hanna Elffors Elfström, Sari Mizoe, Caroline Burström, Sofia Norman, Ayako Pietsch, Tove Cunha Baptista, Maria Hellgren under ledning av Susanne Jaresand
Foto: Jenny Baumgartner

2019 träffades artisten Jenny Wilson, regissören Py Huss-Wallin och konstnären Hanna Kisch för att påbörja arbetet med föreställningen Who’s Afraid of Jenny Wilson?. Ett par år tidigare hade Jenny blivit utsatt för en våldtäkt. I sviterna av detta påbörjade hon arbetet med den musik som kom att bli skivan Exorcism och en ännu ej släppt skiva. Denna ännu ej släppta skiva kom att ligga till grund för föreställningen. Under hösten 2017, strax innan releasen av Exorcism, briserade världen av miljontals vittnesmål under #metoo och världen tvingades inse att sexuella trakasserier och sexuellt våld är ett problem på samhällsnivå, inte individnivå.

Recensioner

”’Who’s afraid of Jenny Wilson?’ handlar inte så mycket om att tänka som om att känna. Och det gör man – starkt.”
Johanna Paulsson för DN